vägvisare till själ[v]mord

Jag är stolt att presentera sidans första bidrag, från Elin Elisabeth Ingalill Kvicklund, som skapat både bild och text i detta inlägg.

vägvisare till själ[v]mord

dra
plastpåsar (över ansiktet)
med virke till bålet

(överhetta!)

vår planets krematorium

krama
hjärtsafterna ur resterna
av jordlivets
oomplanterabara organ
abortera utsädet som gror
i sargad livmodermylla

lägg dina timmar
på hög i för klockslag
inbrottssäkra bankvalv
investera
i dig själv
konsumera dig

ut ur krisen

Annonser

”Med hallucinatorisk skärpa”

Jag sitter på jobbet, ett callcenter, och drar ut Berlinkartan över tre 21-tumsskärmar. Internet Explorer, detta ”e”, som ”en nattklubb mitt i skogen / bland högar av grus, flisor av ved”, som poeten Carl Balle skriver på ett ställe.

Min borsa befinner sig för tillfället på Hufelandstraße och jag försöker hitta kaféet han sitter på. Jag zoomar in, och sen ut, men ser bara Berlin med gamla ögon. Jag får ingen ordning på kvarteren, hittar inte parkerna, stadsdelarna. Precis som jag såg Berlin 2008 ter sig staden för mig, som när jag var där första gången och fyllde ojämnt och vaknade en morgon på Hufelandstraße.

Jag drar och sliter i kartan. Gata efter gata framstår som helt ny och främmande. De är alla tömda på minnen, bara vita streck på skärmarna. Och jag tycks ha accepterat denna lucka: min hjärna i en gammal buggig version.

Det är känslan av att gå på Vasagatan i Göteborg eller på Odengatan i Stockholm, att titta upp mot sekelskifteshusen och för en stund glömma staden bortom husraderna, att för en stund förtränga nästa kvarter av bekanta gator och minnen. Världen och minnet av världen slutar för ett ögonblick tvärt vid putsfasaderna och koppartaken.

Men nu är jag på Greifswalder Straße i gatuvy-läge, och världen slutar bokstavligen här. Jag rycker i bilderna med musen, de rör sig inte, de omringas av stora sjok av svart. Internet Explorer har hängt sig, låst mig ute, och jag måste starta om programmet.

När kartorna öppnar sig igen är det 2012 och jag har bott i Berlin och varit där många gånger. Där ligger ju Hufelandstraße som alltid och parken strax intill.

”En klarblå ikon, som med sitt ’e’
varit en dörr
till en rikare upplevelse
för oss
från landet. Varit kulörta lampor,
ögonfeber
och dunkande musik.”