Andrea Larsson

Kairo är inte här
under rubriken: Kairo är inte här
blod längs med annans flata hand. led. arm. båge. och en mun mot kameran.
våldet känner inte mig och inte jag dem.
men jag har sett mareld som tänder och slocknar och bränner hål i stora blixtrande mönster. längs med den väldiga kroppens fingertoppar, som är mina på bryggan (innanför taxirutan är vi fyra och andras många kroppar alldeles tätt inpå andas i utland) mamma och pappa är kvar, strömming från grannen och det lyser än och ut över vattnet. går hem med mina cirkulerande rörelser kring bröstvårtans potens: potens: potens: under rubriken Kairo är inte här.
trafikljuset vid Svampen slår om, grönt och grönt det har passerat midnatt och ändå är jag här, jag vet inte riktigt varför är jag här, röker hårt och det tickar och tickar och tickar och tickar i flera korsningar som flera många hjärtan hänger över marken i olika grader av rasande svall låter och det blir grönt grönt grönt om igen för ingen och jag ser på tills ljuset slår om och det är ingen för ingen och det känns som om jag måste vila.
jag säger att det känns som om jag måste gå.
en bil passerar mig inte nära nog för att höra mitt grunda in in in tyst tyst tyst, rullar huvudet och tänker att det går över om jag tänker orden rätt i balans rätt okej, okej, brukar mamma säga, det är inte ditt ont att ha, okej, säger jag okej, under rubriken
Jag vill inte dela min mammas hus
och huvudet arbetar i rörelse kring bröstvårtans potens: potens: potens: under rubriken Kairo är inte här, över rubriken Bistå mig mest, under huvudrubriken
Kairo är knappt här ens om jag vill.

Annonser

Julia Gerdner

Vill ni ha titel

jag vaknar upp till den vita avgrunden ovanför och mitt huvud brinner igen
mitt huvud är alldeles för stort
det får inte plats
i vita kvadratiska utrymmen där skuggan gömmer sig bakom

Trappan 

sitter mannen
och hungern sträcks ut mot mig
jag ger honom ett äpple
han tar en tugga, han tar två
saften rinner från hans förtvi(vlade)nade mun
tyvärr så får han får inga äpplen längre

Jag behöver ett nytt
ansikte
Jag behöver ett
papper
Ett papper kan
täcka för
Så att världen slipper
se
Ännu ett köttigt bultande
sår
För vi är (bara) pulserande köttstycken allihopa

Jag tror media vill ha mig
Jag tror journalister känner attraktion
Gentemot historier
Som inte vill bli störda
Som aldrig mer vill se

Solljus 

När jag svimmar i kyrkan:

Mitt hår brann och hårtoppar förkolnade och svartnade och sprakade och glödde och rök bolmade upp och fyllde lungor och ögon som svartnade och människokroppar kollapsade ihop
dog nästan

Erik Vernersson

Ur Vinternattstankar

I.
Vinternattssnön faller tung över stan
som ett täcke av kyla
Vitt – allt målas i vitt
och som hospitalkorridorerna lyser var gata Vår värld blir ett sjukhus
Det var väl att vänta
för vi är de sjuka
Något är fel
när vi trycker på knappen
som kallar på bistånd kommer det ingen
Det verkar som vi är de enda som finns här
inga doktorer och ingen bemanning bara likvita väggar Vi har lämnats att sakta förtvina, att dö
Jag är sjuk fantasin är min feber
det finns inget sjukhus
bara en stad i december
med mänskor som är så normala som bara mänskor kan vara
men bakom fasaden döljer
sig utslag och bölder

 

Ida Gille

En tillvaro av varaktiga

vanföreställningar

odefinierbar ångest

tankevärken

skuldbeläggningar

på tänderna

sinnesstämningen

upplever lågkonjukturen

att inte tänka på

hur det är

är ett sätt att

undvika insikten

insikten om hur dåligt det

är att välja att vara nöjd

istället för lycklig

ledmotivet är

den melodiska
melankolin som

påtränger likt tinnitus

din bästa vän

bor granne med psykakuten

i tio våningar av betong

och armeringsjärn

arkitektur som

beväpnar oss med risken

ni delar en mazarin

på balkongen
ser skuggor falla

parallelt med byggnaden

genomtränger jordskorpan

ni funderar över ifall

suicidrisken ökar

ju längre upp i byggnaden

man befinner sig

inser att ni ligger

risigt till

du tänker på

hjärnblödningsorkidéen i

fönstret

att någon tar kontrollen

över ett tåg och rämnar fasader

när samhällskroppen har

förstelnats i ett apatiskt tillstånd.

någon försöker försöker borsta bort

skuldbeläggningarna ifrån

tänderna

någon slutar tala

vi minns de utbrända och

döda och utdöda så intensivt

att de inte finns tid över

för de lyckliga och skuldfria
du besöker 50 begravningar

för att få leva i det förgångna
för att äta marzipantårta och

beklaga sorgen

som aldrig sinar

senare på kvällen

du viskar precis

innan sömnen

”Jag är trött på discon”

*

Hamdi Farah

Enslighet

att bo i mina drömmar
är att försaka tillhörigheten
med det som står utanför
min själs periferi
jag vill släppa taget om
din förställda vilja
att finnas till för mig

jag vill upplösas;
låt mig få vandra
längs ödsliga vägar
låt mina tårar
vattna mitt liv –

inte ditt begär

 

 

Johannes Hakala

försöker förstå varför ingen verkar uppskatta sällskapet i vagnen,

finns inget skyddsnät bland svåra ord och kloka tankar,
försöker följa mönstren bland människorna i rusningstrafiken,
det ger mig ingenting, förutom en ökad insikt i att ingen är som en annan.
tänker att man måste gå igenom lika många misslyckanden i livet som det finns
kakelplattor på tunnelbaneperrongen,
det skänker mig en strålande tvåeggad känsla,
brännande livslust eller bara strandad val.
förlusten uttrycker sig bäst efteråt
när melankolin har lagt sig
och du inte minns doften i från hennes parfym
det gnisslar
jag gnisslar tänder
gnisslet från spåret gör att jag skyddar öronen
kommer ut på gatan
bilar är hårda
barn är mjuka
vi är bara människor

Sarra Anaya

/framtiden har föregått oss/

Platsen är dammig tiden har försvunnit.  En och en andre diskuterar med tröstlösa röster.

 

1: kvarlevan av framtiden är inget annat än besvär, hitta ett sätt att begrava den!

2: du har inget annat än en önskan som blåser i ett tomrum. Det har fastställts att inom vakuum så kan ingenting andas, tiden rymmer bara minnen.

1: jag har ingenting att fastställa, jag kan bara evaporera det ljus som du låter skina på mitt skinn. Allting som är svart blir vitt i din blindhet.

2: ja se min blinda verklighet med stängda ögon, pappret och pennan jag har gett dig är en maskering. Jag vill att du ska känna dig trygg att berätta din historia!

1: nobla blå blod, om jag öppnar upp dig så finner jag rött blod

2: våldet är aldrig svar, använd pennan för att dräpa istället

1: kroppar som gör våld mot andra kroppar är alltid snabba med att sätta sig på höga hästar och rida iväg mot solnedgången.

2: nu tycker jag att alla samlade parter ska lugna ner sig och sjunga: ”we shall over come”

1: … det är bara jag här…

2: jag talar om kärlek, detta fantastiska allmänmänskliga tillstånd vi alla upplever, att sväva ut i rymden och se jorden i sitt eget ansikte! Vi har kommit för långt för att låta historien tala för oss, låt framtiden leda oss in i vitt strålande ljus!

1: dödade tiden, för vilken mina tårar gjorde mig blind…

2: lita på tiden, historien visar vägen

1: historien är bara minnen

2: låt då framtiden föda nya!

1: framtiden är bara minnen som föds ur historiens mun

 

Sista minuten

Bryt tiden baklänges släng den mot väggen och låt den öppna upp sitt innehåll, det du kommer hitta är en kista med ett lik i. Släng liket i havet.