AKT UNG: Poesins kalejdoskåp tryckt mot bröstet

Stockholms Internationella Poesifestival avslutades den femte december med AKT UNG, en föreställning på Teater Brunnsgatan Fyra där poeter mellan 16–27 läste sina verk. Precis som förra året var salongen fullsatt.

Vad är det som gör att så många människor lockas av ung poesi? En av de yngre poeterna på scenen, Julia Gerdner, läser: “Jag tror media vill ha mig / Jag tror journalister känner attraktion / Gentemot historier / Som inte vill bli störda.” Det är intressant att Gerdner blandar in medial attraktion. Själv har jag en misstanke om att media vill att ung poesi ska vara en kartläggning av samtiden. Att de ska få se tidsmarkörer och generationskultur och därmed få bättre koll på samtiden. Men det fanns en påtaglig brist på generationsmarkörer bland det femtontal poeter som läste.

elis_aino
Elis Burrau

Faktiskt var det bara föreställningens första poet, Elis Burrau, som tydligt blandade in samtidskultur. “Hej hej. På håll är du hypnotisk. Jag älskar din profilbild på Facebook.” Så läser han i något som verkar vara en litterär Facebook- eller sms-chat. ”Jag hoppas du inte skräms av min karisma” var en intensiv läsning som märkligt nog skapade prestationsångest hos mig som mottagare. Duet i texten får en halvtimme på sig att imponera på jaget. Därefter kommer jaget betygsätta duet och lägga ett omdöme om det vill fortsätta umgås med hen eller inte. Det är ganska få texter jag läst som tematiserar prestatationsångest på ett så direkt sätt, och det passar rätt bra in som första text på en teater där unga poeter uppträder.

Men det var andra landskap än Elis samtidsskildrande som dominerade scenen. Ofta var det storslagna och ofta melankoliska världar som manades fram. Det kunde bestå av vinternätter där gatorna ser ut som hospitalkorridorer “Vitt – allt målas i vitt”, det kunde vara en måne vars svarta mörker överrumplar havet. Det kunde också befinna sig i vita kvadratiska rum eller inuti huvuden som brinner, för att ta ett par beskrivningar från Erik VernerssonIman Mohammed och Julia Gerdner. Det var vidsträcka fantasilandskap som avlöste varandra.

iman_aino
Iman Mohammed

Gerdner läser vidare att “vi är bara pulserande köttstycken allihopa”. Hon behöver papper för att täcka för sitt köttigt bultande sår. Kajsa Stormen Gustavsson läser om hur hon biter på nagelbanden så att stora skinnflagnor lossnar, som hon sedan sväljer. Ett slags självkannibalism i Förskönandets namn. Ida Gille läser: “Tryck ett kalejdoskop mot min bröstkorg” och berättar vad hon finner. Ett kalejdoskop mot bröstkorgen sammanfattar kvällen rätt väl. Det var den egna bröstkorgen som var i centrum, och dikterna grävde ofta in i kroppar.

Många poeter läser om hur de måste försköna sina kroppar och psyken. Burcu Sahin läser om en kropp som är “ett öppet, kött, vitt, fruktbart, rent / i kontrast till mitt mörka blödande”. Den med det rena köttet är en drunknad, medan det mörka blödande uppenbarligen är levande. Det är detta blödande pulserande levande kött som både Burcu, Julia, Kajsa och andra läser att de måste dölja. Det är ju det man måste göra för det mesta. Men inte på AKT UNG. Här exponerades kroppar och sår till den stillsamt lyssnande publiken.

redigerad__aino
Hamdi Farah

Det fanns en strävan efter autenticitet som berörde. Erik Vernersson läser om doktorer som skriver remisser och recept, om hur fantasin är hans feber: “den upphettar blodet, ser djupt i det grunda / ser himlar öppna sig i tjärnens mörka öga / ser allt i ett intet.” Erik ger en lågmäld men intensiv läsning med en tyghund på axeln. Hamdi Farah vill släppa taget om duets förställda vilja att finnas till jaget. Det vill vandra sina egna ödsliga vägar: “låt mina tårar / vattna mitt liv / inte ditt begär.” Elin Kvicklund läser bland annat om hur känselminnen krälar på obduktionsbordet och om blådarrande handleders utrunna viljor. Elin, som avslutade AKT UNG med sin sköra recitation och poesi, slog nästan blå eteriska blixtar på scenen.

Det var vad jag tyckte mest om med kvällen: Att den vågade vara personlig, högstämd, intim och direkt. Ofta känns det som att etablerade poeter använder experimentella tekniker och annan fingerfärdighet för att dölja sig själva. Det var något som förenade många under kvällen men gjorde samtidigt att varje läsning blev unik. De som läste kändes inte som generationsinramade ungdomar, utan som tidlösa människor vars liv man fick en del av.

Text: Thomas Rosmer / Bild: Aino Oxblod

Akt ung arrangeras av 10TAL i samarbete med ABF Stockholm och med kulturstöd från Stockholms kulturförvaltning.
10TALs evenemangsverk­sam­het stöds av Statens Kulturråd, Stockholms Kulturförvaltning och Stockholms Läns lands­ting.

Annonser

Elis Burrau

ur Skrattet tillhörde inte längre dig utan alla dessa vänner

http://sverigesstorstaforlag.wordpress.com/2013/07/25/skrattet-tillhorde-inte-langre-dig-utan-alla-dessa-vanner-elis-burrau/

 

Jag började jobba på Cirkus Cirkör. Eller för. Cirkus Cirkör. Jag tänkte att jag skulle sabotera deras verksamhet inifrån och ut. Att det låg något djupt konstruktivt i det. För hela mänskligheten. Det skulle komma folk till gagn, så att säga. Goda ting skulle sättas i rullning. Jag skulle överleva. Jag visste av någon outgrundlig anledning att det låg till på det viset. För mänsklighetens skull var jag tvungen att infiltrera deras cirkusverksamhet, systematiskt förgöra den, krossa den långsamt med subtila medel. Annars var jag bara en liten lort.

/

Porträtt av episoden som ung. Ett annat live. Mitt komp. Frågesymboler. Ved på jorden. Ska jag skjuta alla stolar. Skjuta upp dem. Nej, det är inte en fråga och ja, jag överlever. DET KNALLAR OCH GÅR. Tystnad nu. Jag såg på er och ni var så glada.

/

Jag satte upp och spelade i en enmansföreställning på Teater Brunnsgatan Fyra. Linda Skugge var producent. Manus och regi stod jag själv för. Jag döpte den till TULPANERNA ÄR DÖDA NU, JUNGFRU MARIA. (En självklar titel). Monologen handlade, bland mycket annat, om ett gäng litteraturkritiker och andra smakdomare som styrde världen genom ett elitistiskt kontaktnätverk. Och med kärnvapen, förstås. Men det senare skulle förmedlas subtilt, ja det skulle publiken få luska fram mellan raderna! I de första recensionerna anmärktes det en del på mina ingående skildringar av incestuösa (?) samlag kritikerna emellan. En på DN, jag tror att det kanske var Leif Zern, tyckte att det var i putslustigaste laget att kalla det för ”recensionssex”. Jag misstänker att han eventuellt kände sig utpekad.

 

Jag skulle överleva.

 

Leif, jag skulle överleva.

Josephine Kamoun Johansson

Våt

Det nästa jag visste var du här. Hur länge, jag vet inte. Hur snart, jag vet inte.

 

Jag frågar

Vad förde dig hit?

 

Du svarar

En spik fångade min fot.

 

Detta badkar: ett landskap som av Caspar David Friedrich. Berg, dimma. Gränslöst. Känslan: ursprung.

 

Jag säger

Med dig råder ogenomträngligt ljus. Detta kroppsmaterial som är vi. Sväller, uppväller underifrån.

 

(ditt hår flyter ut i det blöta)

 

Du säger

Min hud rödfärgas. Dina händer som kommer in. Dina skaparhänder, arbetarfingrar. Lastade, lystna. Kommer in i mig. Du dröjer kvar.

 

Jag säger

Jag dröjer kvar. Jag rör mig i dig med en enda oavslutad rörelse.

 

Badkarets väggar är fördämningar mot ett hav. Landskapet skiftar. Det våta förblir vått. Landskap likt en öken, impregnerat av skuld.

Röstläget: tveksamt. Känslan: real life.

 

Jag säger

Med dig råder ogenomtränglig tyngd. I detta blöta ökenlandskap finns inget akademiskt lotteri. Jag luckras upp.

 

Du säger

Vi dröjer kvar.

 

Ditt hår flyter i det blöta. Tillsammans kan vi tänka vad som helst. Vi tänker: såra oss inte. Dina fingrar i mig, vattnet som tränger in. Det kroppsmaterial som är vi luckras upp i det våta. Hur snart, vi vet inte. Hur länge, vi vet inte. En spik bara fångade din fot.