AKT UNG presenterar: Anna Axfors

Anna Axfors är 24 år, bor i Malmö och är redaktör för tidskriften Ordkonst. Hon funderar på att bli extremindividualist och vill att folk ska sluta skriva tråkig poesi som inte handlar om livet och kärleken.

Texten är ett utdrag ur den allt jämt pågående Självporträtt

SJÄLVPORTRÄTT (I SVARTVITT)

De vackraste orden blir skrivna när man inte är rädd, inte rädd för någon eller för sitt inre, för då kan vad som helst komma ur en eftersom man inte skräms av det man tänker och man tänker inte heller att det ska tillfredställa någon annan eftersom man inte är rädd för någon annan. De vackraste orden blir skrivna när man minst anar, precis som kärleken uppstår, vänskapen kommer när man öppnar sig mot varandra. Och man tänker inte på vem man är, man har glömt sin historia fast den finns i varje rörelse. Jag tänker mig någon som tar upp en pistol med handen, den rörelsen med armen, att i de stunderna då “livet” framträder då är det så laddat.

Det är viktigt för mig att skriva om nutiden, och också att leva i den (fast att de två ibland är oförenliga) för jag vet att jag kommer rusa ifrån den, tröttna på den, jag vet att framtiden är min. Jag vet att jag inte kommer vilja titta tillbaka förens om mycket länge då jag glömt alla detaljer och bara minns färger, väder, inga blickar eller ord.

Jag skrev en dikt till honom som jag tänkte skulle vara det slutgiltiga, det blev en kort dikt för den skulle vara som livet, och lika kärnfull som ett skott i luften. Kärleken kändes svår. De vackraste orden blir sanna. Texten förutsäger framtiden. Det vet jag för jag har varit med om det. Det var först efteråt som jag upptäckte att jag utformat dikten som en liten dödsruna, men blev inte rädd för att han skulle dö (det var jag redan) utan att det betydde att han redan var död (i mitt liv).

Jag ser mina ord som ett vapen som man laddar. Jag vet att de kan påverka människor som jag känner. Men också som kort, i ett spel. Jag är noga med vad jag skriver för jag vet att andra kommer betrakta det som en identitet (min identitet).

Jag skulle vilja säga till dem att jag inte har någon identitet, eller att min identitet bara kan uppkomma i den allra mest intima stund. Jag tänker att det skulle kunna vara tröstande för dem, att veta att allt det som inte går att nå, det är inte jag, precis som det skulle vara tröstade för mig att få höra någonting sånt. När jag säger allra mest intima stund, så menar jag inte sex, om inte sex är allt det som pulserar. Närheten till en text tillfredställer mig mycket mer än närheten till en kropp, är det fel?

Såhär gick dikten:

Jag kommer alltid att sakna dig

Jag kommer alltid att älska dig

 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s