AKT UNG presenterar: Sofia Roberg

Sofia Roberg är 24 år och uppvuxen i Småland, men bor sedan flera år i Lund där hon studerar litteraturvetenskap. Hon tassar oftast omkring vid gränserna dragna mellan kategorierna människa, djur, natur och teknik – försöker nosar upp revor i stängslen.

Sofia kommer läsa ur sviten ”Pärlemor”

I: Något främmande tränger in
i bukten utanför pula, ljuset
faller platt över oss, reflekteras
omedelbart tillbaks ut i rymden

någon har rengjort strandremsan
med klorin, de vita stenarna, stumma
meningar strödda över marken

ni står där ute under solen
endimensionella varelser
svarta i det låga vattnet
är ni små och salta
tänker jag på huden
hur den smakar
kristalliskt
efteråt
tungan
känns torr
och stor i munnen

AKT UNG presenterar: Filip Lindberg

Filip Lindberg, 24 år är litteraturvetare, poet och redaktör för litteraturtidskriften Tydningen.
Debuterade våren 2014 med (Ämne saknas) på Pupill förlag, och har därefter gett ut poesiboken (för)sörj mig via Vi Värdelösa.

Filip kommer framföra ett utdrag ur poesiprojektet ”Lenheten”

strävsamma.
lenheten:

stillar.
som:

sorl. sorlande. stillsam.
en:

strävan.
dess:

fundamentala.
fortsättande:

som.
som:

vi.
vidare:

vithet.
dess:

vid. vidare. varande.
en:

vit. voluminös. vana.
rör:

riktadhet.
i:

rummets.
bakomliggande:

diskursivitet.
dess:

nå.
nåbara:

objekt.
sorlar:

i.
stillhetsvaka:

vid. vita.
vidkommanden:

som.
som:

vakenlösa.
varat:

sysslar.
spatiöst:

som.
som:

syrener.
snö:

faller.
genom:

fantasmatiska.
små:

stillsamma.
sorl.

AKT UNG presenterar: Jenny Jernberg

Jenny Jernberg, 24 år, arbetar som skådespelare. Hon dras till texten såväl som till den  fysiska teatern och den klassiska sången och hoppas att i framtiden kombinera de olika uttryckssätten. Just nu studerar hon på Boulevardteaterns Teaterskola.
                                                                                                                                        Texten är ett utdrag ur pjäsen ”Det kan inte vara jag”: 
                                                                                                                                            Står på hallmattan och ser mig i spegeln.
Jag känner inte igen människan med de blåa ögonen
som ser på mig uttryckslös blick.
Det kan inte vara jag…
Nuddar bilden med fingertopparna,
bilden är hård och kall
ytan perfekt slipad.

Människan är väl inpackiterad i motståndskraftig
plast för att hålla bättre.
Fylld med ignorans som ger mig ett
längre bäst före datum.
Vem är jag när jag är ingenting, ensam utan din syn?

Långt borta från din blick är jag fri, där dansar jag barfota
utan skor, den tunga kappan faller ner i det gröna gräset.
Och jag tar först några trevande steg, känner hur jorden ger mig liv
och jag dansar min dans.
Den dans jag var ämnad till att dansa.
Klockan tickar och människan i spegeln förmår sig inte
att röra sig ut ur bilden
som förstelnad ser hon rakt in i mina ögon 

känner igen det lilla födelsemärket
på vänstra kinden, och förstår att
det är vad jag blivit av.

Någonstans i vardagens gråa nystan
försvann, hon som var jag
Det nyfikna frö som i mig grodde
blev övertäckt av allt för mycket jord.