När AKT UNG för första gången intar Södra Teaterns Kägelbana, en kylslagen kväll i slutet av november, är det med den blandning av stillhet och uppsluppenhet som av hävd måste prägla en ung poesifestival. Här har ett femtiotal åskådare samlats för att lyssna till ett dussintal poeter, som en efter en, skickligt anförda av Klara Riddermarks konferencierskap, låter publiken smaka på en blandning av scen, röst och koncentrerade rader – då och då med ett skratt, då och då med ett allvar.
“The problem with poetry is”, läser kvällens hedersgäst, TJ Dema, deklamatoriskt: “Poems are bullshit / Unless they teach / Poems serve no purpose / Unless they reach the audience they are written for / The ears they are meant for”. Poesi är verkningslös om den inte når den publik den är ämnad för, säger den botswanska poeten, och klargör att dagens poetiska landskap inte får ägna sig åt text för textens skull – att den aldrig får glömma sin publik.
Det är poesin alldeles för viktig för.
Dagens svenska lyrik har kanske mindre än någonsin råd att vända sig från samhället och undvika politiska teman. Arazo Arif, redaktör för tidskriften Verkligheter och förstaårselev på Biskops Arnös författarskola, gör inte det – hennes dikt “I dag är dagen då vi alla ska dö”, presenterar hon som “en dikt om rasism”. Det är en text med rytmiska upprepningar på temat “ … i det här landet”. “Ingen tacksamhet i det här landet”, läser Arif – “ingen solidaritet i det här landet”. Emellanåt låter hon andra röster komma in, en mormor som säger “Jag älskar Sverige”, en morfar som säger “De tycker inte om oss”.
Julia Gerdner är med sina sexton år kvällens yngsta poet. Hon inleder festivalen med en distad elbas, en gryning tv-bild projicerad på skärmen bakom scenen och en plötslig telefonsignal. Hennes egen röst är skarp och tydlig och nästan lika distad som basen, som stegrar sig i takt med tempot i den rusiga dikten. “Livet är en fest / Och jag dansar åtminstone”, konstaterar Gerdner. Hon rör sig hastigt över scengolvet, vägrar stå stilla, precis som hennes dikt som levereras med minimalt syre mellan raderna.
Kontrasten är stor mot Sofia Robergs tekniska, teoretiska dikter ur sviten “Pärlemor”. Då är skärmen slocknad, bakgrundsljuden reducerade till ett minimum och orden levererade med tydliga brytningar. “Det finns ett mönster som kretsar kring punkten / Där solen träffat mig / Stjärnorna väntar, stampar / Otåligt i sina spiltor”, läser Rogberg, med anspelning till en Tomas Tranströmers bästa dikter.
Filip Lindbergs dikter, som finns utgivna på Vi Värdelösa förlag, är sonoriska och ljudliga. Han läser ur “Lenheten” med estradpoetens känsla för tempo och allitteration, som i raderna “Vid vidare varande än vit volumniös vana”.
Lindberg är litteraturstudent från Uppsala och redaktör för uppsalatidskriften “Tydningen”, där även Elin Kvicklund har medverkat. Elin Kvicklunds dikter är liksom Lindbergs drömska och lägger stor vikt vid takter och klanger – denna kväll ackompanjeras hon av ett lika stillsamt pianospel som drar tankarna till ett av hennes egna beteckningar, “klangklasar”. “Fågel flickmunnen växer förgrenas / Frambesvärjer sköra ljud / Vågor / Ogenomlevda / Ouvertyrer” läser Elin Kvicklund i sin collagelika dikt.
Från Tydningens redaktion kommer också Adam Ehlert, 21 år gammal och kognitionsvetare. Hans dikt “vers, refräng” är gastronomisk och koffeinstinn, och består till stor del av betraktelser över matvaror. “Hugg mig i bröstet / Jag vill bara veta hur det känns” läser han, sedan: “Kefir är tillbaka i mitt liv / I ny form /…/ Det blir åtskilliga nervösa rundturer i mataffären och frukost två gånger om dagen / Igen”. Man känner genast hunger efter mer.
Presskonferens utlovas – och i den första akten kommer den, en programförklaring för ny svensk poesi levererad på klingande svengelska av den lysande Anna Axfors. “This is an international festival and therefore I think that you are a lot of people from the USA here tonight: this is for you”, proklamerar Axfors, och talar sedan om “poesins nya nivå”, förfäktad av en liten grupp (två) poeter ur den “so-called ‘lost generation’”. “History will tell that it is just not megalomaniac: new level helps to create what it describes itself”, säger Anna, ett konstaterande som alla inte genast förstår, men som låter bra och i vilket fall fångar känslan i hur det stora landet i väst ska ta emot den svenska poetiska visionen. På skärmen visas samtidigt snyggt formgivna Power Point-bilder – allting förevigat och sparat för eftervärlden på http://newlevelofpoetry.blogspot.se/.
Den andra halvan av “The New Level (Of Poetry)” heter Elis Burrau och är bland annat redaktör för Nöjesguidens litteraturavsnitt. Burrau läser ett utsnitt från “och vi fortsatte göra någonting rörande”, ett diktmanus som “för tillfället kretsar kring statyer utan ansikten”, och bland annat innehåller catchphrasen “Är det där en essä du har i bakfickan eller är du bara glad att se mig?”.
Ludvig Köhler är en av de sista poeterna på scen; han läser just innan kvällen avslutas av TJ Dema, och han gör det bra. Köhlers dikt handlar av allt att döma om en flygplats, betraktelser därifrån, en stum och hopplös plats som i Köhlers dikt blir både komisk och nostalgisk. Återigen är det ensamma pianot i bakgrunden, sentimentalt klinkande. Köhler läser: “En monter med konfiskationer från tullen med krokdilskinnsboots, kinesiska mediciner, dyra märkesvaror och en uppstoppad bälta / Bilder på berömda svenskar / Rulltrappor och snabbmat i en specifik kombo”.
Dessförinnan har Sofia von Schmalensee, som just nu läser första året på Skurups skrivarlinje, läst ur sin svit “Gymnastik”. “Gymnastik” är uppbyggd efter ett antal övningar, var och en med en speciellt rörelsemönster, intimt och vigt. Det låter, med von Schmalensees lugna röst, bland annat så här: “8. Ligg på mage / En sömnlös väntan mellan meningar. Hudens erfarenheter som tränger fram, vecklar ut sig under medvetandets hinna.”
Matilda Hjerpe och Lea Fitzgerald läser varsin dikt, om ångest och förväntningar, och Jenny Jernberg, som är skådespelerska som studerar vid Boulevardteatern, levererar en scenisk och kroppslig läsning ur pjäsen “Det kan inte vara jag”.
TJ Dema avslutar kvällen. Hennes stämma är klar och stark. Efter hennes läsning spelar DJ duon Marija Ungdom en sista låt innan festivalen skingras för det här året. Innan de unga poeterna försvinner ut i natten och undertecknad hastar till järnvägsstationen hinner således kvällen landa i detta enkla konstaterande: dikter är skit, om de inte når ut.
Henrik Sahl Johansson
ungakt.wordpress.com 