Om Akt ung

AKT UNG är en ny scen på Stockholms Internationella Poesifestival.

Syftet med scenen är att ge utrymme för poeter mellan 16 och 27 år att framföra sin poesi inför en poetisk publik. Undersökningar visar nämligen att ungdomars kulturella aktivitet tynar bort när de passerar den ovannämnda åldern. Det är synd – för nog finns det väl diktare också i denna åldersgrupp? De har kanske bara inte chansen att synas. Dags då att göra något åt det!

Från och med 21.30 den 16 november intar Akt Ung Teater Brunnsgatan Fyra.

Vill du vara med?

Redan nu finns det chans att påverka innehållet. Före den 16 november kommer tidskrifterna 10TAL, fikssion, ponton, Vi värdelösa Litzine och Skeppet att arrangera workshops i kollektivt skrivande.

Anmäl dig genom att skicka ett bidrag till aktung(at)10tal.se så hör vi av oss!

Annonser

”Med hallucinatorisk skärpa”

Jag sitter på jobbet, ett callcenter, och drar ut Berlinkartan över tre 21-tumsskärmar. Internet Explorer, detta ”e”, som ”en nattklubb mitt i skogen / bland högar av grus, flisor av ved”, som poeten Carl Balle skriver på ett ställe.

Min borsa befinner sig för tillfället på Hufelandstraße och jag försöker hitta kaféet han sitter på. Jag zoomar in, och sen ut, men ser bara Berlin med gamla ögon. Jag får ingen ordning på kvarteren, hittar inte parkerna, stadsdelarna. Precis som jag såg Berlin 2008 ter sig staden för mig, som när jag var där första gången och fyllde ojämnt och vaknade en morgon på Hufelandstraße.

Jag drar och sliter i kartan. Gata efter gata framstår som helt ny och främmande. De är alla tömda på minnen, bara vita streck på skärmarna. Och jag tycks ha accepterat denna lucka: min hjärna i en gammal buggig version.

Det är känslan av att gå på Vasagatan i Göteborg eller på Odengatan i Stockholm, att titta upp mot sekelskifteshusen och för en stund glömma staden bortom husraderna, att för en stund förtränga nästa kvarter av bekanta gator och minnen. Världen och minnet av världen slutar för ett ögonblick tvärt vid putsfasaderna och koppartaken.

Men nu är jag på Greifswalder Straße i gatuvy-läge, och världen slutar bokstavligen här. Jag rycker i bilderna med musen, de rör sig inte, de omringas av stora sjok av svart. Internet Explorer har hängt sig, låst mig ute, och jag måste starta om programmet.

När kartorna öppnar sig igen är det 2012 och jag har bott i Berlin och varit där många gånger. Där ligger ju Hufelandstraße som alltid och parken strax intill.

”En klarblå ikon, som med sitt ’e’
varit en dörr
till en rikare upplevelse
för oss
från landet. Varit kulörta lampor,
ögonfeber
och dunkande musik.”