Johannes Hakala

försöker förstå varför ingen verkar uppskatta sällskapet i vagnen,

finns inget skyddsnät bland svåra ord och kloka tankar,
försöker följa mönstren bland människorna i rusningstrafiken,
det ger mig ingenting, förutom en ökad insikt i att ingen är som en annan.
tänker att man måste gå igenom lika många misslyckanden i livet som det finns
kakelplattor på tunnelbaneperrongen,
det skänker mig en strålande tvåeggad känsla,
brännande livslust eller bara strandad val.
förlusten uttrycker sig bäst efteråt
när melankolin har lagt sig
och du inte minns doften i från hennes parfym
det gnisslar
jag gnisslar tänder
gnisslet från spåret gör att jag skyddar öronen
kommer ut på gatan
bilar är hårda
barn är mjuka
vi är bara människor
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s